SILVERRINGEN I 60 MINUTER
Tidigt på morgonen mellan halv åtta och halv nio utspelar sig en sekvens utan att man rör på sig i “rummet”, förflyttningen sker i tiden. Rakt i söder i Silverringen vänder en kort och hög byggnad sin krökta norrfasad in mot parken. Tidigt på morgonen är den helt upplyst av solen i nordost och en lång slagskugga från husen bredvid tecknar en diagonal över fasaden. När solen långsamt stiger och rör sig mot väster faller slagskuggan undan och långsamt börjar fasaden falla in i sin egen självskugga från väster. Eftersom fasaden är krökt “släcks” den succesivt dvs medans västsidan ligger i skugga ligger östsidan fortfarande i fullt ljus, däremellan bildas en ljusgradient som tecknar sig i väggelementens grova ytstruktur. Pilastrarna med sina kannelyrer, fönstrens framskjutna placering i fasadlivet och de utstickande fönsterbläcken samverkar i ett nyanserat skuggspel under den timme som fasaden långsamt läggs i skugga. Sekvensen inramas av den lutade takfoten och de vinklade hörnen på byggnaden. Vinklingen gör att det östra hörnet ligger i skugga redan då hela faseden är belyst medans det västra fortfarande är belyst när hela fasaden ligger i skugga. Effekten blir en yttre inramning med tunna linjer av ljus och skugga tillsammans med den sneda vita takfoten. 
KOMMENTAR: Ett sådant här ljusspel inträffar ju naturligtvis med alla rundade hus och det är inget särskilt märkvärdigt med det, men i det här fallet tycks ju själva husens gestaltning vara förbundna med en medvetenhet om de här villkoren och en vilja att understryka dem. Själva det monokroma fasadmaterialet med sina ljusegenskaper i strukturen blir så att säga underställda funktionen - att beskriva ljuset. Är detta fult och monotont? Vad betyder de metafysiska nivåer som här blir påtagliga genom tidens och solens gång (oavsett om vi väljer att se det eller inte). Har det här med bostäder att göra? Samma fenomen utspelar sig på alla fasader i Navestad, där själva deras omfång är en förutsättning för att det skall bli tydligt.
