SYNLIGT OCH MENINGSFULLT
av Nilsson Samuelsson
Frågor kring estetik finns avhandlat i hyllmeter genom tiderna och jag har personligen inte en aning om vad som står i 99,9% av det materialet, men jag kan se byggnaderna i Navestad i alla fall, liksom alla andra. Under arbetet här har jag blivit uppmärksam på hur min egen syn på omgivningen nu är delvis förändrad. Det jag ser är det samma, men min upplevelse är en annan. Ett av motiven till det här arbetet är mina egna tidiga intryck av Navestad, som var av typen skräckblandad förtjusning. Det var så stort och runt och nästan lite hotfullt, särskilt när man närmade sig på vägen från nordväst. Ganska snart fick jag veta från olika håll att det var ett dåligt och för stort område och när min förtjusning alltså visade sig ogrundad, upplöste sig även den skräckiga känslan och alltsammans blev till en jämngrå tristess. Människors minnen är inte mycket att lita på, men det är så här jag minns det. Under många år matades man i Norrköping med bilder av den gränslösa tråkighet som rådde i Navestad och det kändes verkligen helt sant. Ibland var man där och kunde riktigt frottera sig i hur stort och grått allt var, dessutom var det, enligt hörsägen, befolkat av missbrukare och socialfall och främlingar. Känslan av skräckblandad förtjusning låg åter nära, men infann sig inte riktigt igen.
När jag hörde att man skulle förändra Navestad
väcktes minnet av min förtjusning och jag ville titta närmare på det igen, nu med en halv arkitektutbildning i ryggen. Ibland blir man rädd för sig själv; alla mina ingrodda föreställningar verkade plötsligt sneda och förvrängda. Allt jag tyckte mig ha sett föreföll förvanskat av allt jag samtidigt trodde mig veta. I takt med att jag tittade närmare och samtidigt fick veta helt andra saker, förändrades min bild av omgivningen. Den mest påtagliga förändringen sker när man tar sig tid att bara se vad man har framför sig och bortse från vad det förknippas med. Om jag låter bli att tänka på allt som har utspelat sig i Navestad genom åren medan jag betraktar de stora ringarna ifrån de låga atriumhusen, dyker helt nya perspektiv upp. Återigen kan jag bli fascinerad när jag ser de stora husens volymer torna upp sig bortom fältet av låga hustak i atriumområdet. I upplevelsen ligger en stark spänning mellan det stora och det lilla som förtydligar varandra. Hade husen i atriumområdet varit större och högre skulle ringarnas storhet inte framträtt lika kraftfullt, och omvänt förstärker de stora byggnaderna i bakgrunden upplevelsen av de små måtten bland atriumhusen. Jag började också se miljöerna inne i ringarna på nya sätt, där min bild av monotoni och ensidighet fick ge vika för den rumsliga variation som verkligheten uppvisar. Där finns platser med en överraskande oregelbundenhet som understryks av kontrasten till de regelbundet upprepade fasadmotiven och den stora cirkelformen - det regelbundna ställs mot det oregelbundna och skapar 
förutsättningar för varandra. Steg för steg förändrades min bild av Navestad. Det stora fick en mening och började alltmer framstå som direkt imponerande; det monotona visade sig rymma en rik inre variation; det grå utgörs av massor av små stenar, och det finns ju inget skäl till varför det måste vara fult i absoluta termer; på den sjaskiga balkongfronten växer det gula lavar vilket i sig inte är direkt fult; tunna aluminium- karmar håller fönstren på plats i betongelemen- tens oförmedlade fönsteröppningar, men jag kan inte längre se hur fult det är och varför. Sammantaget är det mycket positiva upplevel- ser, men samtidigt lite tomt eftersom så få håller med. Då var det nästan roligare att gotta sig i samförstånd med sina vänner över hur hemskt det var.
Så här förändrades min bild av direkta intryck och upplevelser, men den fortsatte även att förändras i takt med att jag skaffade en djupare kunskap om Navestads bakgrund. Mina fördomar fick vika sig för verkliga förhållanden. I gamla tidningar beskrevs de stora framtids- visionerna och hur bra allt skulle bli, med bilder på Hyresbostäders direktör Anebäck framför sin stora modell av Navestad. När jag pratade med arkitekterna kom det fram hur de arbetat intimt tillsammans med konstnären Arne Jones för att utforska betongens och elementbyggandets möjligheter. Man hade med stort rabalder startat en betongelementfabrik där man experimente- rade friskt med nya möjligheter och i medierna taldes det om ”Norrköpingsmetoden”.
Nästa gång jag passerade betongelementen visste jag att de hade en annan stenkvalité i ytan än elementen i Hageby, eftersom de hade gulnat med tiden. När jag såg de märkliga förskjut- ningarna i fasaden mot norr så visste jag numera att de hade diskuterats och utvecklats tillsammans med konstnären i en strävan att berika den stora fasaden genom att låta den fånga solljuset på ett visst sätt. Det här förändrar ju ingenting i verkligheten, men när jag nu ser på allt det här så väcks min teoretiska kunskap om det och börjar färga upplevelsen. Kunskapen om Anebäck och hans visioner och konstnärssam- arbetet tycks påverka min bild av Navestad i samma utsträckning som kunskapen om att man har landets högsta ohälsotal eller en arbetslös- het på 30%. Det blir omöjligt för mig att avgöra om det är bra eller dåligt, snyggt eller fult men jag tycker plötsligt om det jag ser.
Det är ganska troligt att jag i grunden inte skiljer mig så mycket från hur andra människor ser på sin omgivning och att de också låter sina intryck påverkas av sina uppfattningar och kunskaper om den. Det kan ju låta som det skulle vara någon sorts begränsning eller trångsynthet, men det tror jag inte. För det är ju inte så att somliga inte har någon uppfattning och kunskap alls, det är bara det att man kan skaffa sig olika kunskaper och uppfattningar om samma sak. Det som det stora flertalet är överens om blir - mellan tummen och pekfingret - sanningen tills vidare. När man tänker så kan ju plötsligt allt framstå som väldigt löst och ogripbart och det är
det nog, men det gör inte så mycket. Samtidigt rymmer ju insikten enorma möjligheter. Det blir ju teoretiskt möjligt att bygga om utan att göra någonting annat än att skapa en annan kunskapsbild av en byggnad eller miljö.
Fenomenet är naturligtvis välkänt och ingår i vår dagliga konsumtion av medier, som utgör en pågående diskussion om hur vi gemensamt skall strukturera vår kunskap i förhållande till olika sammanhang, produkter och händelser, för att kunna bli någorlunda överens om vad som är sant. När man bygger och bygger om kommer man även fortsättningsvis att göra det på riktigt för att uppnå olika mål och bland de målen kommer det alltid vara viktigt att lansera en gångbar sanning kring det sätt man väljer att bygga på. Risken finns dock alltid att sanningen ändrar sig fortare än man tror. Fråga direktör Anebäck.
