EN MODERN SAGA
av Andreas Palme

För inte så länge sedan levde ett folk i ett rike, långt borta i norden. Där hade de byggt sig ett riktigt sagoslott på toppen av ett berg. Det var deras hem och där levde de lyckliga ända tills en dag då en ond och avundsjuk profet kom och talade till dem.
- Ni kommer alla att förgås, era barn kommer den dag de når vuxen ålder att falla döda ner. Borgen är ond! Den står på ohelig grund.

Människorna blev oroliga, var det så att de levat i en illusion alla dessa år? Kanske var deras byggnadsverk osunt och skulle göra deras barn sjuka. Tillvaron var inte längre trygg, misstänk- samt granskade de nu sina boningar. Var i satt det onda? En del sa att det var själva stoffet det var fel på, andra menade att det berodde på omständigheterna kring dess tillblivelse. Många förfasades över byggna- dernas form, nu då de inte längre förmodde att härbärgera en tilltro och gemensam strävan efter något bättre. Hur skulle denna olycka som kommit över landet stoppas? Och vems fel var det ? Den gamle kungen var död sen många år och den unge prinsen som nu blivit kung, sade :
-Visserligen bär jag samma krona, men min är en ny regim.

En och annan ålderstigen byggmästare trädde fram och gjorde avbön. Olika förståsigpåare och andra ”resande i råd”, strömmade till och

var snara att förklara vad som var fel. En forskare sade sig ha bevis för olyckans oerhörda djup, men också att det gick att avhjälpa efter tämligen enkelt recept. De som hade som sin uppgift att underhålla och bygga vidare på borgen var olyckliga och vågade inte längre skapa något nytt. Kanske hade de jobbat för länge med denna onda tingest, så att de förlorat sin syn för vad som var rätt och riktigt? Det var en eländig oreda. Människorna kände sig rådvilla och många lämnade slottet. De sökte sig nu främst till de äldre boningarna - de som var från tiden innan slottsbygget. Det var som om tron på framtiden för alltid gått förlorad. En del gick till med så långt att de med stor möda byggde hus som skulle se ut precis som om de vore gamla, fastän de var alldeles nya!

Många ville nu tala om hur borgen skulle räddas. En av de mest tokiga idéerna, som trots allt blev ett påbud som gick ut över hela riket, var det att man skulle förstöra alla spinnrockar. De hade på något sätt blivit en symbol för själva slottsbygget - kanske kunde detta förhindra den stundande katastrofen.

En ung flicka, som hette Rosa, ville inte lämna borgen, hon älskade den allt för mycket. Hon kunde inte låta bli utforska varje del av slottet. Längst upp i ett torn fann hon en spinnrock, som på något märkligt sätt klarat sig undan. Hon häpnade över denna märkliga och vackra tingest. Förtjust tog hon den till sig och nu hände det oväntade....

Med ens började en snårskog växa upp runtom hela slottet. Det dolde borgen, nu skyddad och glömd. Snåret kom fort, det fyllde ut varje tomrum mellan husen, det luckrade upp volymerna, det skapade skrymslen och vrår i lä. Måbär och vildvin band ihop och spretade till.

Åren gick, och man glömde snart profetens ord. Av slottet syntes knappt något alls längre. Man berättade emellertid en saga i landet, om ett slott och en slumrande idé. En dag kom så där en ung prins. Han fascinerades av den snårbevuxta klippan. Av en gammal man fick han höra sagan om slottet i snåren på berget, om profeten, om spinnrockarna och Rosa.

Trots varningar, beslöt han sig för att närma sig borgen, utan agg och på dess egna villkor.
-Och se, han fann en ingång. Väl inne förundrades prinsen av den prakt och rikedom som här legat dold. Han såg möjligheter och sammanhang, han kände vilja och kraft. Kanske var denna borg i dvala verkligare än själva verkligheten.

Uppe i ett torn fann han sedan den sköna Rosa, en slumrande idé och den förlorade tron på framtiden. Slottet levde upp, det var förlöst. Det hade funnit sin saga.

Och kanske är det så, att det behövs en snårskog för att vi ska kunna se ett sagoslott.