NYA VISIONER FÖR MILJONER
De nya visionerna för ett uthålligt samhälle håller på att utvecklas till ett nytt statligt projekt i miljonprogrammets skala, där de verkliga målen försvinner i dimridåer av arbetsmarknadspolitik och sociala patentlösningar utan hänsyn till lokala förutsättningar. I Navestad i Norrköping resulterar detta i att man med stöd av miljöbidragen tillåts riva fullt fungerande bostäder samtidigt som samma kommun bygger studentbostäder i innerstan och planerar nya bostadsoråden på andra platser runt staden. Det vore väl i princip i sin ordning om det var av nöden påkallat, men inte om man använder pengar som är avsedda som en investering för att finna nya vägar mot ett uthålligare samhälle. Med begreppet uthållighet avses naturligtvis även en social uthållighet, men det får inte resultera i att miljöinvesteringar tillåts uppmuntra till rena uppvisningar i resursslöseri och kapitalförstöring, som kan stå som exempel för nya kostsamma bidragsprojekt. I förlängningen skall ju dessa investeringar kunna ge landet vinster i form av lägre energiförbrukning och ett välutvecklat samspel med miljö och naturresurser. Möjligheterna för den sociala uthålligheten måste inte nödvändigtvis finnas i färdigformulerade teorier om vägen till ett framtida socialt lyckoland. Om man är modig, vågar man ge dem som är direkt berörda på platsen verklig makt och inflytande och låter dem på så sätt forma den sociala 
miljön utifrån sina och områdets egna förutsättningar. Då kan de på sitt eget sätt hantera målen för energi- och resurshushållning, med de nya förutsättningar det ger för de sociala sammanhangen.
Tyvärr framstår Navestadsprojektet allt tydligare som ett ganska traditionellt turn-around-projekt (till sedvanligt höga kostnader) med sociala förtecken, det vill säga att till varje pris förändra bilden av området, för att göra det populärt att bo där. Man tycks som vanligt stödja sig på ett antal boendeundersökningar, ursprungligen genomförda i förorter till New York och London, samt några svenska studier som bland annat aktualiserats i Johan Rådbergs bok ”Drömmen om atlantångaren”, vilken arkitekterna bakom ombyggnadsförslaget lovordat. Rådberg för i bevis att hus skall vara låga, framförallt där inte markpriserna driver upp exploateringsbehovet, till exempel i förorter och i svenska småstäder. Vidare finner han belägg för att människor fungerar absolut bäst (och ur fövaltningssynpunkt billigast) i grupper om cirka 50 hushåll, där de rätta förutsättningarna finns för en fruktbar social kontroll, vilken blir en försäkring mot skadegörelse, brottslighet, missbruk, otrygghet och isolering. Rådberg pekar i sin bok också vällustigt på några rysliga fall där misären brakat iväg så till den grad att man blivit tvungen att riva husen, och det har ju blivit till något av en trend. Det är lätt att glömma att även rivning, hur nödvändig den än är,
i princip är ett misslyckande som lösning betraktad, inte minst med avseende på resurshushållning. Det blir ointressant att överbevisa dessa väl underbyggda undersökningar. De pekar dessutom med stor sannolikhet på ett antal alldeles verkliga problem inom bostadsbyggandet, vilka man bör dra erfarenhet av.
Vad man istället kan invända emot är läsningen, eller tolkningen, av informationen i det material man tagit del av. Inga av dessa undersökningar, utredningar, rapporter eller texter är, och utger sig inte ens för att vara, kokböcker. Som ett exempel är det inte troligt att Johan Rådberg, genom att skriva sin bok, hade för avsikt att få vart enda hus över tre våningar rivet, eller att han menade att vi med alla medel skall försöka utplåna varje spår av miljonprogrammet. Detta helt osannolika projekt och nationella kraftansträngning är redan förutbestämt att bli en tydlig del av vårt kulturarv, vare sig vi idag vill det eller inte. Oavsett om vi tycker att det är fult och omänskligt, så kommer ändå delar av det att bli kvar som monument över den politiska enighet eller maktkoncentration som var dess förutsättning. Frågan är väl egentligen om Norrköping orkar med att ha ett sånt kulturarv redan idag.
I andra sammanhang bevarar man stolt monument över gångna tiders makthavare, fastän det i ärlighetens namn fanns en tid när
”monstren” som stod kvar i stadens gamla industrilandskap inte värderades särskilt högt. De utgjorde bittra minnen av ett annat samhälle, som var passerat och som helst skulle glömmas. Idag tackar Norrköping sin lyckliga stjärna för att man aldrig tog sig för att riva industrilandskapet, så som man gjort på så många andra platser. Det blev åter en tillgång på ett sätt som hade varit svårt att förutse och man anstränger sig nu för att utveckla den befintliga bebyggelsen på sina egna villkor, på ett föredömligt sätt. Det är kanske för mycket begärt att betrakta Navestad med samma ögon, men det är en så pass speciell bebyggelse att om den skulle bli stående i sådär tio, femton år till så skulle oförätterna och övergreppen från miljonprogrammets dagar slutligen ha glömts bort. Då skulle byggnaderna åter stå där för det dom är; i två märkliga stora ringar; kanske fortfarande mitt ute på åkrarna med ladugårdar inpå knutarna; till största delen bestående av tre- och fyravåningshus med parkering under den ”oändliga gatan” ; med hiss direkt upp till lägenhetsdörren; på fem minuters avstånd med cykel från badsjön; tio-femton minuter med buss in till centrum; på den stora gården leker ungarna utan risk för att bli överkörda.
I kontrast till den inställning som representeras av Rådberg med flera står till exempel TV-serien ”Hammarkullen”, som i mångt och mycket måste uppfattas som en varm och älskvärd skildring. Inte heller den här framställningen får tolkas
som en kokbokslösning, det vill säga att den skulle äga giltighet i alla miljonprogramsområden i den större skalan. Men den pekar, liksom Rådberg, på ett antal fenomen som ändå har en motsvarighet i verkligheten. Det man visar är en sorts individens frihet, inte på det ekonomiska planet, men i sättet att leva sitt liv: möjligheten att sticka av, att inte behöva passa in, att inte kunna passa in. Bilden är paradoxal, då en av förutsättningarna för den närhet till livet självt, som det skildras i Hammarkullen, delvis utgörs av den ansträngda sociala och ekonomiska situation som råder, och av den finns ju mer att önska. Utan tvekan är det ändå så att i många fall har samhällen som Hammarkullen, Rinkeby och Rosengård utvecklat egna sammanhang, som inte överensstämmer med den folkhemska drömbilden. Där har konflikten och mörkret varit närvarande mitt i lyckan och kanske gjort den mera kännbar genom de uppenbara kontrasterna. Det är svårt att säga hur man skulle kunna försvara och stödja en sån inställning, men det är kanske ändå en rakare attityd än att ansluta sig till bilder av lyckan där all smärta är portförbjuden, där alla fula ord är censurerade och där inga konflikter råder. Resultatet skulle vara outhärdligt. Ett lysande exempel på en sådan kvävande välvilja har författats av Norrköpings kommun och bilagts som målbeskrivning i deras ansökan om miljöpengar för Navestads-projektet. Den bör läsas i sin helhet av så många som möjligt.
Målbeskrivning ur Norrköpings kommuns ”Svar på synpunkter från miljödepartementet”:
RINGDANSEN - EN BIT IN PÅ 2000-TALET.
Vi vill inledningsvis berätta om ett fantastiskt bostadsområde i Norrköping. Ringdansen i heter bostadsområdet och det står som modell för lokal utveckling, en utveckling som berör alla boende, alla som har sin arbetsplats i området eller kommer på besök.
Nästan varje dag kommer studiebesök från kommuner, Agenda 21-föreningar, bostadsföretag, byggföretag, miljörörelse i landet och utomlands för att se hur man kan ställa om ett slitet miljonprogramsområde från början av 1970-talet till ”2000-talets ekologiska bostadsområde”. Besökare kommer även för att träffa personer från Idéföreningen i området, föreningen startade en gång som Nya Navestad projektet och var samarbetsforum för föreningar, myndigheter, kyrka, företag m fl.
Vi hade för ganska länge sedan en diskussion om skola och utbildning. Genom att alla vuxna i området som saknade utbildning fick möjlighet till utbildning blev vi alla i området på det klara med att det är viktigt för alla barn att satsa på skolgången. Detta lyckades vi uppnå genom samarbetet mellan barn, föräldrar, lärare i grundskolan och kunskapsringens lärare.
Vi vill inledningsvis berätta om ett fantastiskt bostadsområde i Norrköping. Ringdansen i heter bostadsområdet och det står som modell för lokal utveckling, en utveckling som berör alla boende, alla som har sin arbetsplats i området eller kommer på besök.
I vår Idéförening har vi alla fått en basutbildning och en möjlighet att ta fram och utveckla det vi är bra på. Vi har också möjligheter att praktisera våra idéer och testa dem och ”knoppa av dem”. Det har inneburit att vi har fått många nya jobb i området inom företag som bedriver hantverk, service, handel, utvecklingsarbete, utbildning m m. Via vår egen områdesserver håller vi alla informerade om vad som händer. Vi når även all världens kunskap via WorldNet och kan själva bidra med vår kunskap. Datauttaget i lägenheten har givit oss helt nya möjligheter, vidareutbildning, banktjänster, beställa veckans matsedel och få allt hemkört. Ja, till och med lite nöje ibland. Vi spelar regelbundet schackturneringar med en vänort i Ryssland.
Vi känner idag ingen som är arbetslös, bara de som pluggar för att bli ännu bättre i sina jobb, det kallas visst för att skaffa spetskompetens. Mycket av utbildningen finns att få här i Ringdansen. Vi delar nu på arbetet både på det produktiva arbetet på våra företag och det reproduktiva lokala arbetet i bostadsområdet. Våra lägenheter värms och lyses upp med hjälp av många lokala energikällor som vindkraft och solenergi. Tack vare lägre förbrukning och lokala energikällor köper vi enbart 20 % jämfört med under 80-talet. När vi går ut i vår gemensamma park ser vi vattenspegeln och
förundras hur vi tidigare forslade regn- och avloppsvatten långa sträckor till stora reningsverk istället för att som nu rena det på plats. På samma sätt tar vi hand om de våra sopor. De ger oss energi och näring tillbaks.
Det lokala arbetet har fört oss grannar närmare varandra. Vi känner alla våra 97 grannar i kvarteret till förnamn. Tidigare visste vi inte ens förnamnet på grannen mitt emot. Nästan alla har bott kvar sedan kvarteret stod klart år 2000. Tidigare flyttade vart fjärde hushåll varje år. Ju mer vi arbetar i bostadsområdet ju lägre hyra betalar vi, precis som i bostadsrättsföreningen vi har som grannkvarter.
Vi har ofta besök från universitetet av forskare som följt allt det som hänt i området. Under åren har vi fått god hjälp av dem med olika utbildningskon-takter och i utvecklingen av vårt lokala näringsliv.
Sedan något decennium har vi lagt bakom oss höga ohälsotal, socialbidragsberoende, arbetslöshet, låg utbildning och förtidspensioneringar. Här i Ringdansen har vi avskaffat isolering människor emellan, alla har hittat en personlig identitet och ser ljust på framtiden. Många deltar i vårt föreningsliv och den mångfald av verksamheter som erbjuds, aktiviteten är också stor i kommundelsstyrelsen. Vi deltar också i övriga samhällsdebatten där vi delar med oss av våra erfarenheter från att förändra och demokratisera en stadsdel.
Det är bara att tacka och ta emot. ”Målbeskrivningen” har en stor fördel och det är att den inte på något sätt döljer sina avsikter. På ett personligt plan kan man välja mellan att bli road av eller livrädd för visioner av det här slaget. De framställer i en närmast hänförd ton en uppriktig vilja att utesluta varje form av konflikt eller störande element i ett framtida lyckoland, där man inte vet vem som platsar. Det stora flertalet skulle i praktiken inte ha en chans, trots att de varken knarkar, rånar eller våldtar. Att hälsa på alla sina 97 grannar med förnamn, det kommer aldrig att hända. Folk är olika, somliga kommer bara att hälsa på dom de tycker om och andra vill ha rätt att tycka att vissa typer är idioter och det rör dem troligen inte i ryggen om nån annan tycker samma sak om dem. Får man överhuvudtaget tänka sådana tankar i ”Ringdansen en bit in på 2000-talet”? Genast kommer förklaringarna: men, dom menar ju inte så... dom vill ju bara väl... Men varför skriver dom precis som dom gör då? För att det finns en föreställning om att det inte går att göra målbeskrivningar som inte är allt igenom goda, för då blir det inga miljöpengar? Bara tanken på att ett antal av våra riksdagspolitiker har suttit och läst det här dokumentet utan att reagera utlöser rysningar. Någon borde ju säga ifrån när det blir alltför dumt. Målbeskrivningar är naturligtvis viktiga när man skall samla gemensamma krafter inför ett projekt, men förenklingen bör inte drivas för långt. Här handlar det dessutom inte heller bara om
förenkling. Man skulle kunna se det som ett ideologiskt manifest och då undrar man var det kommer ifrån.
Utan att driva några härledningar i bevis så finner man återigen en hel del material i Rådbergs ”Drömmen om Atlantångaren”, som skulle kunna stödja den här sortens målformuleringar. Det gäller inte boken i sig, utan hur tankarna och ideérna omformas i praktiken. I det sista kapitlet sammanfattas ”slutsatser av det föregående” i ganska drastiska formuleringar:
”Den växande sociala segregationen är antagligen det största hotet mot städerna idag, på kort sikt större än miljöproblemen, som dock får mer uppmärksamhet i debatten. Men de båda hoten står egentligen inte emot varandra. Båda har sin grund i att vi byggt för storskaligt, för ensidigt, utan att ta hänsyn till människors önskemål.
Segregationsfrågan måste angripas vid roten, och den finns i uppdelningen i ensidiga områden med antingen stora flerfamiljshus eller småhus, i kombination med bristen på trivsel och trygghet i storhusområdena. För att bryta detta mönster, för att vrida utvecklingen mot långsiktigt stabila, attraktiva, stadsdelar räcker det inte med sociala program, det fordras också fysiska förändringar: stora genomgripande ombyggnader. Stora husblock och grupper av husblock kommer att behöva rivas.
Skalan måste minskas. Man måste föra in grönska och blandning av olika hustyper. Det kommer att ta lång tid. Men ingen annan väg har visat sig framgångsrik.”
(Rådberg Drömmen om.. s 161-162)
Avsikten är alldeles säkert god, men när man läser detta måste man se på vad man faktiskt har, och inte till varje pris skrida till verket med Rådberg i högsta hugg så fort något verkar för stort och grått. Dessutom är det tillåtet att ifrågasätta, även om det står skrivet i en bok och det verkar jättesant. Det är till exempel lätt att föreställa sig att det finns åtskilliga som har en hel del att säga om att ”både miljöproblemen och den sociala segregationen har sin grund i att vi byggt för storskaligt och ensidigt”. Det är ungefär lika rimligt att hävda att inget av de problemen har sin grund i någonting, utan att de i så fall beror på en väldig massa olika saker. Detta är oviktigt, men det visar att det är möjligt att ha olika uppfattningar och att bilda sig sina egna. Rådberg skriver till och med själv längre ner på samma sida: ”Vi bör emellertid akta oss för att upprepa funktionalismens misstag, att tro att vi kan förutsäga framtiden. Vi skall i synnerhet akta oss för att lägga fram patentlösningar för framtidens stadsbyggande. Vi behöver minst av allt nya universella lösningar, färdiga att tillämpas överallt utan hänsyn till förutsättningarna”.
förenkling. Man skulle kunna se det som ett ideologiskt manifest och då undrar man var det kommer ifrån.
Utan att driva några härledningar i bevis så finner man återigen en hel del material i Rådbergs ”Drömmen om Atlantångaren”, som skulle kunna stödja den här sortens målformuleringar. Det gäller inte boken i sig, utan hur tankarna och ideérna omformas i praktiken. I det sista kapitlet sammanfattas ”slutsatser av det föregående” i ganska drastiska formuleringar:
”Den växande sociala segregationen är antagligen det största hotet mot städerna idag, på kort sikt större än miljöproblemen, som dock får mer uppmärksamhet i debatten. Men de båda hoten står egentligen inte emot varandra. Båda har sin grund i att vi byggt för storskaligt, för ensidigt, utan att ta hänsyn till människors önskemål.
Segregationsfrågan måste angripas vid roten, och den finns i uppdelningen i ensidiga områden med antingen stora flerfamiljshus eller småhus, i kombination med bristen på trivsel och trygghet i storhusområdena. För att bryta detta mönster, för att vrida utvecklingen mot långsiktigt stabila, attraktiva, stadsdelar räcker det inte med sociala program, det fordras också fysiska förändringar: stora genomgripande ombyggnader. Stora husblock och grupper av husblock kommer att behöva rivas.
”Den växande sociala segregationen är antagligen det största hotet mot städerna idag, på kort sikt större än miljöproblemen, som dock får mer uppmärksamhet i debatten. Men de båda hoten står egentligen inte emot varandra. Båda har sin grund i att vi byggt för storskaligt, för ensidigt, utan att ta hänsyn till människors önskemål. Segregationsfrågan måste angripas vid roten, och den finns i uppdelningen i ensidiga områden med antingen stora flerfamiljshus eller småhus, i kombination med bristen på trivsel och trygghet i storhusområdena. För att bryta detta mönster, för att vrida utvecklingen mot långsiktigt stabila, attraktiva, stadsdelar räcker det inte med sociala program, det fordras också fysiska förändringar: stora genomgripande ombyggnader. Stora husblock och grupper av husblock kommer att behöva rivas.
Skalan måste minskas. Man måste föra in grönska och blandning av olika hustyper. Det kommer att ta lång tid. Men ingen annan väg har visat sig framgångsrik.”
(Rådberg Drömmen om.. s 161-162)
Avsikten är alldeles säkert god, men när man läser detta måste man se på vad man faktiskt har, och inte till varje pris skrida till verket med Rådberg i högsta hugg så fort något verkar för stort och grått. Dessutom är det tillåtet att ifrågasätta, även om det står skrivet i en bok och det verkar jättesant. Det är till exempel lätt att föreställa sig att det finns åtskilliga som har en hel del att säga om att ”både miljöproblemen och den sociala segregationen har sin grund i att vi byggt för storskaligt och ensidigt”. Det är ungefär lika rimligt att hävda att inget av de problemen har sin grund i någonting, utan att de i så fall beror på en väldig massa olika saker. Detta är oviktigt, men det visar att det är möjligt att ha olika uppfattningar och att bilda sig sina egna. Rådberg skriver till och med själv längre ner på samma sida: ”Vi bör emellertid akta oss för att upprepa funktionalismens misstag, att tro att vi kan förutsäga framtiden. Vi skall i synnerhet akta oss för att lägga fram patentlösningar för framtidens stadsbyggande. Vi behöver minst av allt nya universella lösningar, färdiga att tillämpas överallt utan hänsyn till förutsättningarna”.