VÄND MOTGÅNG TILL MÖJLIGHET
Publicerad på Fritt fram, Nya Folkbladet Östgöten 21/8 1998
När allt kommer omkring skulle det kunna visa sig att de 100 miljoner som fattas kan bli till ett positivt bidrag till Navestadsprojktet. En normal reaktion när det saknas pengar är ju att fundera på hur man istället använder det man har. Nu uttrycker man sig i termer av ultimatum - antingen kostar det 634 miljoner eller så blir det ingenting alls, med tragiska följder som förslumning och Hyresbostäders undergång. Navestadprojektet, som i sin nuvarande form är osedvanligt dyrt, rymmer alla möjligheter att omarbetas för att komma undan de 100 miljonerna utan att pruta på ett enda mål. Tvärtom kan det vara en möjlighet att ta upp ursprungliga mål som tycks ha fallit ur på vägen.
Det första man borde se över, vilket alla inser men ingen säger, är naturligtvis strategin för rivningen. Ett barn kan räkna ut att modellen man arbetat med, det vill säga uppdelning i tårtbitar och kvarter, är den dyrast tänkbara. Det absolut enklaste och billigaste vore naturligtvis att riva, förslagsvis, halva Silverringen. På så vis skulle man till exempel inte behöva bygga en enda ny yttervägg. Bara kostnaderna för nya ytterväggar har man i det nuvarande förslaget uppskattat till 44 miljoner kronor. Men eftersom projektet också handlar om att förbättra den sociala miljön och ”bilden av Navestad”, 
anser man sig, helt riktigt, tvungen att ta ett grepp på gestaltningen också. Resultatet är ändå överraskande. Hur man med berått mod kan gå ifrån den uppenbart billigaste lösningen till den lika uppenbart dyraste är mycket märkligt, och där finns definitivt pengar att spara. Förklaringen till det alternativ man har arbetat fram är naturligtvis att projektet på det sättet också blir mycket arbetsintensivt, det vill säga skapar många arbetstillfällen, vilket är mycket viktigt för arbetslösa byggnadsarbetare och... för Skanska, som förmedlar arbetskraften för projekteringen och ombyggnaden. Även energi- och resursapekterna har mycket att vinna på en trimning av projektet. Samma dyra ytterväggar påverkar ju även den totala energikalkylen negativt, eftersom de självklart släpper igenom mer värme till omgivningen än nuvarande innerväggar mellan lägenheter. De sociala målen och de arbetsmarknadspolitiska målen kan om det vill sig illa öka energikostnaderna istället för att minska dem eller så får man isolera ännu mera ,vilket också kostar energi och pengar. Det är oroande att man med ”helhetssyn” som ursäkt låter miljö och resursaspekter stå tillbaka och där rivningen är en ren symbolhndling i kapitalförstöring och resursslöseri -även om man återvinner betongelement i Polen och handfat i Lettland. Idéerna om ett uthålligt samhälle är inget skämt, det är allvar och ska hanteras så.
Kanske är detta tillfälle också möjligheten att försöka vinna något gott ur talet om boende-
inflytande. Man har tidigare hävdat att det skulle gå längre än att välja färg på tapeterna, men som projektet ser ut nu är det svårt att se hur det fortfarande skulle finnas utrymme för något mer än just det. Ännu har man inte heller sett skymten av några strategier för hur inflytandet skall gå till. Den grupp av engagerade boende som samlades ihop under hösten -97 har väl t ill exempel inte vidtalats en enda gång sedan dess. De kanske har några synpunkter på hur man kan hantera den ekonomiska situationen.
Norrköpings kommun har hamnat i kläm mellan sina förvisso goda mål för projektet och de krav på precisering som regeringen ställt på deras ansökan. Jag hoppas att man kan komma runt dessa hinder och göra en mycket välbehövlig översyn av projektet och på så vi åstakomma ett ännu bättre resultat, fast utan ytterligare ekonomiska risktaganden. Att göra av med bidrag har inget egenvärde, särskilt inte i arbetet mot ett uthålligare samhälle.
