FRAMTIDSFORMER I PRAKTIKEN

”Statens engagemang i akitektur, formgivning och design skall ha följande mål:
- Arkitektur, formgivning och design skall ges goda förutsättningar för sin utveckling.
- Kvalitet och skönhetsaspekter skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
- Kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer skall tas till vara och förstärkas.
- Intresset för hög kvalitet inom arkitektur, formgiv- ning, design och offentlig miljö skall stärkas och breddas.
- Offentligt och offentligt understött byggande, inredande och upphandlande skall på ett föredöm- ligt sätt behandla kvalitetsfrågor.
- Svensk arkitektur, formgivning och design skall utvecklas i ett fruktbart internationellt samarbete.”

Så låter statens mål för arbetet med arkitektur, formgivning och design, som antogs i mars 1998. Samma månad togs beslut om ett bidrag på 260 miljoner för lokalt investeringsprogram till ekologisk omdaning av bostadsområdet Navestad i Norrköping. Om man läser Handlingsprogrammet parallellt med Norrköpings bidragsansökan anar man en god vilja att snabbt få fram ett bra exempel på

handlingsprogrammet omsatt i praktiken, genom att lägga fram en paketlösning på en estetisk arkitektur, som med hög kvalitet tar tillvara och förstärker de kulturella värdena i den befintliga miljön utan att underställa sig kortsiktiga ekonomiska överväganden. Det man möjligen bortsett från är att uppmuntra till debatt och kunskapsspridning kring arkitektur och design. Navestadprojektet skulle i sin nuvarande form likaväl kunna beskrivas som en total förnekelse av den befintliga miljöns sociala och kulturella värden, där estetiken görs till ett medel för att åsidosätta ekonomiska överväganden till förmån för skapandet av abetstillfällen som genererar ett rent slöseri med naturresurser.

Under ”7.3, Ekononiska styrmedel” i Handlingsprogrammet talar man om det inledda investeringsprogrammet omfattande 5,4 miljarder kronor med inriktning på att bland annat åstadkomma investeringar i ekologiska lösningar, som annars inte skulle kommit till stånd. Inom ramen av investeringsprogrammet vill man från regeringens sida lyfta fram den fysiska miljöns betydelse och man begär från kommunerna att i sina ansökningar redovisa hur de arkitektoniska kvaliteterna tas tillvara i projekten. I Norrköpings ansökan för omdaning av Navestad har man erkänt två stycken arkitektoniska kvaliteterr som kan tas till vara. Man noterar att ”i de båda ringarnas nav finns två mycket vackra och trevliga parker med frodig grönska och med mycket liv och rörelse”

samt att ”husens arkitektur är, som i de flesta miljonprogramsområden, stram och enkel”. Man redovisar sen hur de här kvalitéerna kan tas tillvara i projektet. I parkernas fall ”är det miljöer som självfallet skall bevaras , vårdas och utvecklas” och man föreslår ” att parkerna kompletteras med odlingslotter och ett par vattendammar”. Man redovisar även idéer för husen och ”istället för en torftig och sliten enkelhet skall en behagfull och vackert åldrande enkelhet skapas. Husen får ej pyntas på och bli som julgranar”. Inför de föreslagna åtgärderna för husen tycks man ha hämtat inspiration ur den aktuella arkitekturdebatten. Som ett exempel hade Stockholms byggnadsförening 1989 ett seminarium ”om byggnadsbeståndet 1930-1975” och diskussionen därifrån kring utvecklingen av miljonprogrammet publicerades i ett referat: ”När man sedan gått in och förbättrat har man inte alltid tagit tillvara på de ’inneboende egenskaperna’ - kamouflerat istället. Det visar hur mycket detta är en värderingsfråga. Enkla byggnader borde vara mycket mer ’framtidsvänliga’ än de som klätts ut till ’julgranar’ ”. Mot bakgrund av debattklimatet redovisar man även konkreta åtgärder för Navestad och ”föreslår att husen putsas och avfärgas i ett antal vackra kulörer. Genom att putsa husen behålles(?) känslan av stenhus(?) samt att husen upplevs som mer gedigna än dagens elementbyggda korthussystem(?)”.

Utöver de två kvaliteterna visar Norrköpings analys att det framförallt finns väldigt många nackdelar i Navestad, det mesta faktiskt, och listan görs lång, med allt från färg och material till form och storlek på husen. Den integrerade konsten får också en analys som borde garantera att den flyttas mycket långt bort. Man förstår att det är viktigt att inte låta några ”kortsiktiga ekonomiska överväganden” stå i vägen för det omfattande förändringsarbeten som måste till för att komma till rätta med alla estetiska och sociala problem och konkreta lösningar presenteras även för detta: ”Vår idé är att plocka bort lägenheter på olika sätt så att hushöjder sänks och öppningar kan tas upp i den slutna husmuren. Ett antal enskilda hus framträder nu istället för de två enhetliga runda huskropparna .Inne i området förfar man på samma sätt. Lägenheter tas bort, antingen genom att hela trapphusblock monteras ned eller att de översta våningarna skalas bort, så att den kompakta och monumentala husmuren luckras upp”. Inte heller de här åtgärderna saknar grund i den aktuella arkitekturdebatten. Bland andra Johan Rådberg har ju analyserat problemen på djupet och inpirerar i sin bok ”Drömmen om atlantångaren” till fysisk handling:

”Den växande sociala segregationen är antagligen det största hotet mot städerna idag, på kort sikt större än miljöproblemen, som dock får mer uppmärksamhet i debatten.

Men de båda hoten står egentligen inte emot varandra. Båda har sin grund i att vi byggt för storskaligt, för ensidigt, utan att ta hänsyn till människors önskemål. Segregationsfrågan måste angripas vid roten, och den finns i uppdelningen i ensidiga områden med antingen stora flerfamiljshus eller småhus, i kombination med bristen på trivsel och trygghet i storhusområdena. För att bryta detta mönster, för att vrida utvecklingen mot långsiktigt stabila, attraktiva, stadsdelar räcker det inte med sociala program, det fordras också fysiska förändringar: stora genomgripande ombyggnader. Stora husblock och grupper av husblock kommer att behöva rivas. Skalan måste minskas. Man måste föra in grönska och blandning av olika hustyper. Det kommer att ta lång tid. Men ingen annan väg har visat sig framgångsrik.”
(sid 161-162)

Ytterligare en intressant anpassning till riktlinjerna i Handlingsprogrammet kan man utläsa i Norrköpings förhållningssätt till målen för miljö- och resurshushållning. I Handlingsprogrammet framgår att ”några remissinstanser har pekat på att satsningar som görs med hänvisning till kretsloppsanpassning och en hållbar utveckling i övrigt kan innebära att estetiska värden kan komma att eftersättas. Regeringen vill framhålla att sådana åtgärder också skall

utformas på ett estetiskt tilltalande sätt”. I förslaget för Navestad har man tydligttagit ställning och ”nya komponenter t ex solfångare integreras i byggnaderna utan att ändra på husens karaktär”. Jordkällarna som planeras uppbyggda ovanpå garagedäcket mellan husen, betraktas väl som ett självklart tillskott i den strama och enkla miljonprogramsarkitekturen, får man antaga.

I Handlingsprogrammet ”Framtidsformer” ängnas stort utrymme åt problemet med definitionen av ”estetiskt tilltalande” och några remissinstanser befarar att definitioner lätt kan resulterar i en ”anpassnings arkitektur till förfång för nyskapande”. I resonemangen pekar man på det faktum att estetiska värden förändras över tiden, men man formulerar ändå en ram för vad det kan tänkas innebära: ”Estetiska krav, liksom andra kvalitetskrav, måste utgå från värderingar som har en betydandse grad av allmän acceptans”. Norrköpings ansökan kan läsas som en trogen gestaltning av intentionerna i Framtidsformer och gör anspråk på att var ett gott exempel på ”estetiskt tilltalande” byggande. Det förutsätter dock att man kan bortse från miljonprogrammets arkitektur med hänvisning till en ren avsaknad på ”kulturhistoriska och estetiska värden i den befintliga miljön”, trots att handlingsprogrammet också rymmer disskussioner om ”förändring av byggnader” och deras särdrag eller karaktär. ”När det gäller tillämpningen av plan och bygglagen har kanske i många fall inte tillräcklig uppmärksamhet

ägnats åt bebyggelsens ursprungliga värden - som innefattar trohet inte bara mot orginalets utseende, utan även mot den teknik och de material med vilket det åstadkommits - samt mot bebyggelsens samspel med omgivningen”. Det lär råda delade meningar i de olika remissinstanserna och på andra håll, om det var så här man föreställde sig handlingsprogrammet omsatt i praktiken. Med eller utan avsikt utgör ändå Navestadprojektet ett mycket starkt och tydligt inlägg i debatten kring estetisk arkitektur och Framtidsformer, som inte bör lämnas okommenterat och därigenom tillåtas etablera sanningar om estetiska värden, även om de blir tillfälliga.