Rådberg är en bra historieskrivare, även om hans trädgårdsstadsglasögon förhindrar honom att se allting klart. Som arkitekt saknar han visioner och glasögonen hindrar honom ännu en gång, den här gången ifrån att vara kreativ i fråga om framtidens stad och att se möjligheter i det som är i grått och över två våningar. Att riva och spränga är ett misslyckande...

De inledande kapitlen känns som en inte alltför vinklad och trovärdig historieskrivning över 1900-talets stadsbyggnad (bortsett från oförmågan att erkänna modernismen, då). Även om andra, mer insyltade i det moderna projektet, säkert skulle ha ett och annat att säga om Rådberg summariska och ensidiga karakteri- sering av funktionalismen, går det att hålla med om att utopierna inte slog in och att vi inte är intresserade av att bygga likadant idag (om nu någon verkligen vill det). Det är dock underligt att inte se modernismen som en naturlig fas, vilket Rådberg inte vill. Han ser det som en kupp mot den allmänna opinionen och det sunda förnuftet, dirigerad av Le Corbusier och CIAM.

Även om det moderna i mångt och mycket är/var en rörelse förankrad hos intellektuella och konstnärer, har jag svårt att se 1900-talet undvika att pröva detta uttryck för

Greppet att kalla Koolhaas och Eisenman (och Wartiainen, får man förmoda) nyfuturister är fyndigt. Det kan jag också köpa. För Rådberg är det naturligtvis i avskräckande syfte, men vi med andra linser behöver inte ta det så hårt. Konstigt nog behandlar han dekonstruktivisterna med mer vördnad än funktionalisterna när han beskriver deras mål och medel, trots att de måste utgöra ett mycket större hot mot den välordnade och socialt kontrollerade förorten med små trädgårdar, låga hus och mycket grönt. Kaos är inte granne med Ebenezer Howard...

”Bevararlinjen står idag stark, utåt sett. Men den väldiga ökningen av bevarandeambitionerna är problematisk. Det gäller inte bara frågan om huruvida samhället kan ställa ekonomiska medel till förfogande för att bevara stora delar av efterkrigstidens bostadsbebyggelse. Det handlar om hur man skall bedöma bevarandevärdet i den yngsta bebyggelsen. Vad är det vi vill bevara? Vad består kulturarvet av? ”Bevarandefrågan är svår. Om man främst betraktar staden som ett historiskt källmaterial, som skall bevaras för framtiden, finns det stor risk att man pekar ut ”fel” miljöer som värda att bevara. Sergels torg, Hötorgscity och Slussen är stadsmiljöer som vittnar om sin tids värderingar, det gör också Skattehuset och de stora miljonprogramsförorterna. Men är detta tillräckligt för att de skall bedömas som kulturmiljöer, värda att bevaras för framtiden?” (Rådberg Drömmen om.. s 161-162)

En glasögonfråga igen, alltså. Det första citatet tycker jag visar på Rådbergs oförmåga att se

Sedan är det ju de sociala frågorna. Det skymtar en skrämmande och inskränkt människosyn i boken ibland. I en passage delas samhället in i ”de ordentliga”, ”de normalt ordningssamma” (som under minskande socialt tryck och kontroll faller ur ramen) och ”problemfamiljerna och de socialt utslagna” Ursäkta? De ordentliga behöver alltså hjälp av planering och arkitektur för att hålla de andra inom trivsamhetens och renlighetens gräns eller skall de mindre välartade bara försvinna för att förorten skall bli trevlig? Brunnberg & Forsheds vision av Nya Navestad känns bekant i sammanhanget. Det faktum att en eller två generationer nu har växt upp med efterkrigstidens bostäder som hembygd och har en uppsättning glasögon att se arkitektur med som docent Rådberg inte ens kan föreställa sig, är intressant. Vi har ju inga problem att se skönhet i frilagd ballast och blir inte tillintet- gjorda och deprimerade av ”monumentala” situationsplaner. Hur många har egentligen